Områdets skönhet och orördhet är tillgångar som vi bör ta tillvara och vårda. Detta är ett av våra främsta fjällområde som har en blandning av högalpin miljö och viltrika dalgångar. Naturen är vacker och imponerande storslagen, även om det finns jämförbara trakter i exempelvis Kebnekaisefjällen. Kraftledningar, vägar och turistanläggningar existerar inte i området.

Tidigare vana

Den avskräckande effekten till Sarek är inte speciellt stor, men det är trotts detta endast ett fåtal – ca 4.000 om året – som besöker denna vildmarkspärla.

Många tror att området endast är till för proffs, men så är inte fallet. Förstagångsvandraren i Sarek måste däremot vara ytterst försiktig och bör hålla sig till de mindre krävande stråken tills man hinner lära känna området. Större strapatser i Sarek förutsätter att någon i sällsakpet har god erfarenhet av området. Det är med stor respekt och en stor portion förnuft som du ska ta dig an Sarek – oavsett tidigare vana!

Högslätten Pielavalta, dalarna Routesvagge, Alkavagge och Pastavagge rekommenderas vid ett första besök i Sarek. Utifrån detta kan du själv knåpa ihop en tur som passar. Jag kommer även att ge förslag på lämplig förstagångstur i Sarek.

Två av de mest uppskattade dalgångarna i området är Pastavagge och Alkavagge. Som förstagångsvandrare i Sarek bör man däremot undvika Sarvesvagge och delar av Rapadalen och Njåtjosvagge, då dessa dalar tillhör den mera avanserade delen av området.

Till Sareks mittpunkt Skarja – ”Smailaträffen” – kommer du via några av nämnda dalstråk. Denna knutpunkt är en lämplig plats att slå upp ett basläger vid om man vill göra kortare dagsturer eller toppturer. Det är även här som man träffar andra vandrare eftersom denna del av området räknas som en av de viktiga knutpunkterna i Sarek.

Smailaträffen – området runt bron: Strategiskt placerad bro i hjärtat av Sarek. Största möjligheten för att möta andra vandrare. 

Utrustningskrav

Normalt sett så ställer inte Sarek större krav på utrustningen än andra områden.

Följer man en stugtur så går det snabbt och enkelt att torka kläder. Tänk på att det inte finns tillgång till stugor i Sarek. Både tält, ryggsäck och skalplagg (ytterplaggen) måste stå pall för regn och snö och för hård väderlek.

Ett tält som läcker, ett skalplagg som inte håller tätt eller en ryggsäck som släpper in vatten/regn kan förstöra hela turen – eller i värsta fall försätta dig i en ytterst prikär eller farlig situation. Försäkra dig om att du har en bra och stryktålig utrustning. Tänk på att det tar lång tid att torka kläder när du inte har tillgång till traditionell torkning som du är van vid hemifrån eller i stugorna längs en stugtur.

Pastavagge

Detta är den mest sterila och högalpina huvuddalarna i området, men en relativt lättvandrad väg in till centrala Sarek. Här finns en torftig växtligh sammansättning och stupbranta bergssidor. Dalen har tidigare haft en magisk utstrålning för äldre generationer samer och har betraktats som en kuslig färdväg med grogrund för kult.

Dalen har en torftig växtlig sammansättning och stupbranta bergssidor.

Routesvagge

Ett av de populärare stråken i Sarek. För att nå dalens norra mynning går man bäst väster om Akkamassivet. Dalen omges till stora delar av branta fjäll. På östra sidan finns en mycket imponerande bergvägg bestående av Sarekmassivets toppar.

Terrängen består överlag av gräsmark och är mycket lättvandrad. Mellan Akka och norra mynningen är det bitvis svårframkomligt och det finns en del större vad. Detta går dock att undvika genom att följa Padjelanta till Kisurisstugan. Något längre sträcka men betydligt mer lättgånget.

Kuopervagge

Förslagsvis tar man sig in via Padjelanta via Lanjektjåkkå som inramar öppningen till Kuopervagge, en av huvuddalarna i Sarek. Kring Låutakjauratj finns videsnår, sankområden, kulturlämningar och ett rikt fågelliv.

En relativt lättvandrad dal som mestadels går över rished och ängsmark. Dalen har tidigare använts som en renflyttningsled av samerna.

Alkavagge

En av de mest populära färdvägarna för att ta sig in i Sarek. Sammanbinder det centrala området med Padjelanta. Här finns Härrapakte, nationalparkens längsta stup. Dalens sydsida är imponerande och uppsplittrad. Vid den västra dalmynningen tar lågfjällen vid.

Dalen är relativt lättvandrad. I väster en hel del videsnår. Vid Alkajaure finns ett medelsvårt vadställe. I mötet mellan Alkavagge och Akkavagge finns möjligheterna till givande bestigningar och lägerplats lär det inte vara några problem att hitta.

Pielaslätten

Med start i Suorva är detta den snabbaste vägen in till den centrala delen av Sarek. Många vandrare tar sig in denna vägen. Fram till bron är det bitvis svårt och medför stor höjdskillnad med ett svårt vad och en del snårig vegetation.

Akkajaure intill Suorva har landets näst största vattenkraftsmagasin efter Vänern, ett område på ca 12.000 hektar. Här finns också ett mycket högt vattenfall under fjället Juolme med två parallella forsar som stegvis faller flera hundra meter.

Som slutpunkt är Suorva inte diekt någon idealiskt slut på turen. Här finns ingen tillgång till husrum, dusch eller annat. Om man har tid, så kan det verkligen vara värt att omvägen till Saltoluokta fjällstation, en omväg på knappt en dag.

Börja och sluta i Ritsem

Om man väljer att både börja och sluta i Ritsem, föreslår jag att man startar från Änonjalme och avslutar turen i Vaisaluokta.

Detta med anledning av att skillnaden mellan dessa dalstråk är som natt och dag, vilket – tillsammans med Sarek – förhoppningsvis ger den där lilla extra kryddan på turen.

Sträckan från Änonjalme ner till östra delen av Kutjaure går genom fjällskog och är ett lättgånget område för att ta sig vidare till antingen Sarek eller Staloluokta.

Sträckan Kutjaurestugan (västra sidan sjön) och upp till Vaisaluokta är Änonjalmes raka motsats. Dalen är ett enda stort stenlandskap. Här finns ingen tillgång till tältplats förrän platån strax före Vaisaluokta.

Framkomligheten har underlättats genom att man spångat hela sträckan från stugan upp till plattån. Detta gör att sträckan är mycket lättvandrad, och är ett bra komplement för att slippa gå samma väg två gånger.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Läsa vidare

• Sarek på Wikipedia
• Sarek Nationalpark – www.fjallvandringar.se
• Sarek Nationalpark – www.fjallen.nu

Det vi talar om är Benjihoppning. Sporten var från början ett mandomsprov för unga pojkar nere runt ögrupperna i Stilla Havet. Pojkarna i infödingsstammarna var tvungna att hoppa från ett träd, med ett elastiskt rep runt fötterna, för att accepteras som män. Och då fanns det inget vatten att doppa sig i om det visade sig att repet råkade töja sig lite för mycket.

Principen är samma som en jojo, men ibland hände det att medecinmännen – av misstag förmodar vi – gjorde repen något för långa. Detta kunde medföra att repet inte stramade åt tillräckligt tidigt för att man inte skulle nå marken.

100-500 meters höjd

För att anpassa mandomsprovet till en sport, har man bytt ut infödingarnas elastiska rep mot ett 5 cm grovt gummirep bestående av 20 lager mindre hoprullade gummirep.

Vanligtvis har man ett totalt fall på mellan 100 och 200 meter, men det finns hopplatser på upptill 500 meter. Normalt sett har man vatten under sig, så slår man i, så dyker man i vatten.

Den mest imponerande delen av hoppet är sträckan som motsvarar repets längd. Exempelvis vid ett hopp på 140 meter och en replängd på 25 meter, sträcker kroppsvikten ut repet till ca 100 meter. Replängden och töjningen beror på ens vikt och skall alltid understiga den totala fallängden med god marginal. Längden på repet räknas fram från person till person beroende på ens vikt. Under det fria fallet har man en imponerande acceleration. Till slut tar repet emot och man känner hur accelerationen avtar mer och mer, innan man börjar åka jojo i repet. Efter den turen blir man uppfirad till moder jord… en känsla man aldrig glömmer…

Noggrann kontroll

Ett ”hopprep” kan användas upp till 80 gånger beroende på hur mycket stryk det får, och kontroll av repen sker mellan varje hopp för att kontrollera att repet klarar av de belastningar som gäller, och att de elastiska egenskaperna inte förändrats.

Inte nog med att man hoppar från broar och träd, utan det finns planer på att sätta igång hoppningar från bl a luftbalong, men det tar nog tid innan vi får se detta, då man för närvarande fastnat på de tekniska faciliteterna.

Visst låter det våghalsigt, och det är det också. Flera människoliv har krävts, men blir alltmer sällsynt i takt med att säkerhetsåtgärder och rep förbättras.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Under de närmaste åren, beräknar de mest optimistiska experterna att det skall gå att flyga från Skandinavien till USA på 15 minuter, och till Australien på ca 30 minuter.

29 gånger ljudhastigheten

Utvecklingsarbetet på de nya hypersoniska flygplanen har varit igång en tid. Hypersonisk avser överljudsflygning på upp till Mac5 – 5 gånger ljudhastigheten. För kommande generationer beräknar man att man ska kunna uppnå så mycket som Mac29 – 29 gånger ljudhastigheten.

60 0000 kronor per timme

För att klara av att flyga i Mac2,2 – Concordens maxfart – använder man idag 4 stycken Olympusmotorer, vilka tillsammans förbrukar inte mindre än 24.000 liter flygbränsle per timme, till ett pris av 60.000 kronor. Trots detta, har både Frankrike och Storbritannien gett sig in i den nya flygplansteknologin. Det är dock i USA som de stora pengarna satsas. Här har man erfarenhet av avancerad flygning, då bl a flygningar mellan världsrymd och vanligt luftrum.

100 miljarder

Finansieringskostnaderna ligger i storleksordningen runt 100 miljarder, och det är summor som inte ens flygjätten Boing klarar av att lägga ut. Ett nytt plan beräknas – snålt tilltaget – att gå löst på ca 4 miljarder. En ny jumbojet kostar idag ca 1 miljard.

Scramjet

De vanliga jetmotorerna fungerar enbart upp till runt Mac2-3, varför den amerikanska flygindustrin nu är i full gång med forskning och utvecklingsarbete inom området scramjet-motorer. Scramjet är en kombination av raketmotorer och vanliga reaktionsmotorer.

Glasfiber-skivor mot friktionsvärme

För att klara av friktionsvärmen, måste man få fram nya och bättre material. Återinflygningen i den tätare atmosfären sker på samma sätt som med rymdfärjan, dvs genom glidflygning. Nya material behövs av både hållfasthetsskäl och för att skydda olika elektroniska komponenter i bl a manövreringssystemet. Praktiska experiment har redan visat att mycket tunna skivor av glasfiber klarar av att utestänga temperaturer uppemåt 1.500 grader C.

Sedan kan man genom ställbara vingar på flygplanen få dem att flyga i olika fartområden.

Flyghöjd: 70 000 meter

För att ljudbangen inte skall nå jordytan, måste en Concorde hålla en flyghöjd på runt 20 000 meters höjd. För att kunna flyga de nya hypersoniska flygvidundren, måste man hålla en flyghöjd på runt 70.000 meters höjd, för att ljudbangen inte skall nå jordytan.

Nästa sekelskifte?

Att det går att få fram denna typen av flygplan redan före nästa sekelskifte är ingenjörerna överens om, men det kommer att kosta otroliga summor för både flygbolag och för dem som vill åka som passagerare.

Tekniken finns, men det är svårt att fatta något beslut, om man ska bygga de nya planen.

Avvaktar

Flygbolagen avvaktar bestämt med några principbeslut, då man fortfarande inte har löst problemet med passagerarnas bekvämlighet.

Hur det sedan blir med de flygande vidundren, får nog framtiden utvisa, men en sak är säker, planen kommer av ekonomiska skäl t v bara att sättas in på långdistansflygningar.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Sedan började något att hända, och på mitteln av 80-talet blev det allt fler män som sökte sig till olika terapibehandlingar för att få hjälp med sina problem.

Dom flesta söker dock inte hjälp förrän problemen har gått för långt. Många tror förmodligen att dom kan lösa problemen själva, men oftast så är det betydligt svårare än så.

Måste varnas i tid!

Bland dom som idag är i 20-30-årsåldern har de psykiska problemen ännu inte börjat komma fram. Dessa problem dyker i vanliga fall inte upp förrän runt 40-45-årsåldern. Med anledning av detta, är det idag mycket viktigt att gå ut och informera både företag och ungdom inom dom yrken som berörs av dessa problem.

Mestadels ett arbetsproblem?!

I de flesta fallen, då man söker hjälp under sin krisperiod, går det i många fall att herrleda problemen till arbetssituationen.

Risken för att hamna i denna sists är givetvis olika från person till person, och från yrke till yrke, men man kan trots det utläsa vissa yrkesinriktningar bland dom som söker för sina problem.

Dom som idag berörs av denna problematik är oftast dom som arbetar inom data, mäklarkontor, finansbolag, annonsbyråer. Listan på olika yrkesgrupper kan givetvis göras mycket längre. Det är givetvis inte alla inom de olika grupperna som berörs, men det är dock allt för många för att låta det gå förbi obemärkt. Här några för- och nackdelar:

• Ett positivt tänkande hjälper upp situationen en hel del, men i vissa lägen har det nästan blivit en myt med positivt tänkande.
• Vissa är inställda på att övervinna sina problem på ett snabbt och effektivt sätt. En lösning som i ett senare skede kan leda till andra problem.
• Livet efter arbetstid betyder för dom flesta mer än bara att jobba och tjäna pengar, även om man till viss del givetvis ställer upp och hjälper till när det behövs. Här gäller det att inte jobba på konstant övertidsnivå, vilket vanligtvis försämrar ens stresstålighet. Detta kan i sin tur även leda till en ond cirkel, som totalt sett kan leda till någon form av kollaps.
• Vissa är sysselsatta med uppgifter där dom själva har svårt för att erkänna sina misstag.

Vissa absorberas totalt av sina arbetsuppgifter, till den milda grad att både familj, fritid och nöjen blir totalt betydelselösa.

Skyddsombud gick emellan

Den i en artikel berättade SDS en gång om ett skyddsombud som stängt en socialbyrå pga en rad brister. följande citeras ur den berörda artikeln:

”Så gott som samtliga anställda på sektionen visar tecken på utbrändhet. De har sömnrubbningar, lider av stress, är mycket infektionskänsliga, har ont i huvudet och är ofta sjukskrivna kortare tider. [...] Sektionen ligger i en källare. Det läcker in avgaser från ett garage bredvid. I förhållande till den personal som arbetar i lokalerna finns det för få skrivbord, telefoner och skrivmaskiner.”

Vad kan man då utläsa av detta? Jo, att arbetsmiljön, tillgången till ”arbetsredskap”, personal i förhållande till sysslorna, oftast föranleder problem, som efterhand blir allvarligare och allvarligare.

Måste våga ta steget!

Dom som hamnar i en sådan här kris, behöver oftast omedelbar hjälp för att inte förvärra situationen. Oftast rör det sig om att våga att ta steget fullt ut att söka hjälp, samt byta jobb eller på något annat sätt själv försöka påverka det som orsakat situationen.

När man arbetar under hård belastning, medför det också att man oftast måste arbetar hårdare för att uppnå samma resultat som någon annan som inte arbetar under motsvarande belastning. Arbetsbelastningen beror oftast då på något av ovan nämnda.

En undersökning har gjorts avseende övertid i kombination med stress. Undersökningen bekräftade vad man trodde från början.

”De som var överansträngda hade jobbat mellan 600 och 1000 timmars övertid under en tvåårsperiod. De prioriterade jobbet framför familjen i högre grad än andra och deras hemsituation blev ofta ohållbar, ’trots att det rörde sig om jämställda killar och tjejer’. Känslan av otillräcklighet blev stor, många led av sömnproblem och orkade inte ens koppla av på fritiden. Känslan av olust och otillräcklighet gör det ännu svårare att hantera stress. Ett ekorrhjul, alltså.

Stressen resulterade i hög adrenalinutsöndring, som i sin tur resulterar i att fetterna fälls ut i blodet med ökad förkalkning och risk för hjärtinfarkt redan i 50-årsåldern som följd. Stress-symptomen sitter till och med kvar i kroppen efter en fyra veckors semester! Och mycket riktigt visar undersökningen också att prestationsförmågan försämras vid hög stress och att därmed även slutprodukten blir sämre.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Forskningsprojektet ”Space Biospheres Projekt – Biosphere II” kommer 1989-90 att gå in i sitt praktiska skede. Åtta forskare – fyra män och fyra kvinnor – kommer då att låsa in sig i en specialbyggd anläggning.

Jorden i miniatyr

Arizona-öknen i USA – på gränsen till New Mexico – kommer att bli de åtta forskarnas hem de närmaste två åren. Den enda kontakten som de kommer att ha med omvärlden är en telefon.

Anläggningen i sig är ett jorden i miniatyr, närmare bestämt på 9.000 kvm. Forskarna har här återskapat ett perfekt ekologiskt system från olika delar av världen. Här finns både en tropisk regnskog, träskmarker, en ocean, savann, bostadsområde och mycket annat.

Anläggningen i sig är självförsörjande, vilket medför att när man, väl allt är på plats, inte behöver något från omvärlden, utan här producerar man allt man behöver.

Vetenskapens största framsteg

Om teorierna som forskningsprojektet grundar sig på håller, kommer det att bli ett av vetenskapens största framsteg. Projektet är samtidigt det första i sitt slag, och planeras hamna på runt 200 miljoner kronor för att genomföra projektet. Man skall då försöka att praktiskt bevisa att teorierna om att det går att flytta ett ekologiskt system, och att det fungerar på konstgjord väg.

Det aktuella forskarteamet har i flera år hållit på med experiment om flyttbar atmosfär, även kallad biosfär.

Kapplöpning?

I anslutning till denna konstgjorda miljö, kommer givetvis också att ta fram uppgifter om vilka djur och växter som klarar sig i denna konstgjorda miljö, och vilka som kommer att slås ut pga miljön. Men den stora frågan är nog fortfarande, om det för människan går att leva på detta sätt, för i så fall kommer en gammal dröm att gå i uppfyllelse för många – och då bl a för dagens vetenskap.

Man bör dock inte sticka under stäv med projektets känslighet, med tanke på rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjet, eftersom båda nationerna i möjligaste mån försöker, eller åtminstone planerar, att bygga gigantiska bostadsanläggningar i rymden, och vad skulle inte ett positivt resultat från detta forskningsprojekt kunna leda till. Kanske t o m en kapplöpning om byggnationen utanför jorden.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Efter att ha varit på årsfesten i byn Majadahonda var han och två vänner på väg hem. Julio Iglesias körde, och körde i hög fart av vägen. Dom klarade sig med blotta förskräckelsen och en del blåmärken, medans bilen klövs mitt av.

På den tiden höll han på med fotboll i Real Madrid när han tre månader efter bilolyckan började få ont i ryggen. Inte nog med ryggvärken, utan även benen började bli svagare och svagare. Efter ytterligare en tid, närmare bestämt i november, börja de han inse att det var problem med balanssinnet.

Hans far började ana oråd, och fick honom att gå igenom en hel serie prover, dock utan att man hittade något fel på honom. Trots att man inte kunde hitta några fel, blev han bara sämre och sämre, och närmade sig raskt total förlamning. Vid detta tillfället hade det gått så långt, att han var tvungen att genomgå en operation, och diagnosen blev ryggradskompression.

Lång kamp tillbaka

Efter operationen hade han ingen känsel i benen. En del påpekade att det inte skulle vara några problem, utan att han snart skulle vara på benen igen. Ryktet talade dock mot honom, att han hade blivit förlamad.

Efter tre fruktansvärda och händelselösa månader lyckades han med bravaden att röra ena fotens stortå något, och det var först nu som saker och ting började hända. Efter ytterligare några månader lämnade han sjukhuset för fortsatt behandling i hemmet. Väl hemma väntade en rullstol som fadern införskaffat, men att använda den blev det aldrig tal om. Den ställdes undan och kom aldrig mer fram.

På nätterna, efter att hans föräldrar gått och lagt sig, satte han igång med sitt fyra timmar långa ”träningspass” att ta sig fram och tillbaka, fram och tillbaka i korridoren, periodvis gråtande av ursinne.

På mornarna kom sjukgymnasten för att ge honom massage. Framåt lunch var det så dags för nästa träningspass, att mellan två personer försöka gå. Han funderade aldrig på självmord, utan han såg det alltid från den goda sidan, vilket hjälpte honom att tillfriskna. Det slog honom aldrig att han kanske inte skulle tillfriskna, och han såg alltid till att alltid få i sig mycket proteiner, vilket han visste att skulle hjälpa något.

Efter en lång tids slit – närmare bestämt tre år – klarade han av att gå utan käpp.

Depressioner

Han har genomgått tre svåra depressioner, dock inga psykomatiska. Den första hade han vid nitton års ålder. Under läkningsprocessen gällde det bara att sova bort smärtan. Den andra kom när han var 36 år och ledde till en tumör, och den tredje när han var 43. Denna tredje gång var fruktansvärd, då han trodde att han höll på att bli lam igen.

När han är ute på gatan och går, tittar folk på honom som om han var något utöver det vanliga, men det enda speciella med honom är, anser han själv, att han bara utnyttjar sin begåvning att sjunga.

För vissa personer kan dock för stor framgång leda till depression, men inte om det kommer gradvis. Att han dyrkar framgången har han svårt att dölja. Han ställer upp sina mål och kämpar verkligen för att nå dem.

Under sina depresioner låste han in sig så gott det gick, och han intalade sig själv att han var en hopplös person och han hatade sig själv. Depressionerna är däremot inget annat än en form av slitage på människan.

Flyttade från Spanien

Man lär sig inte så speciellt mycket om man inte lär sig konkurrera med människor som är duktigare än en själv. Detta var en av anledningarna till att han flyttade från Spanien. Vissa anklagade honom för att vara inte vara en seriös sångare. Han anser däremot att om hans musik var tillgjord, så var hans land det också. Det är först nu som han axepterats som en seriös artist i Spanien.

Som kändis får man tåla vassa armbågar, avundsjuka och att ryggdunk och stora famnen kan vara falska. Detta och en del hysch-hysch bakom ryggen får man försöka leva med, och ta med en klackspark, annars kommer man ingen vart.

Kvinnor, kvinnor, kvinnor…

Nyligen har han upptäckt ett nytt sätt att sjunga på, och har så mycket som han tycker att han inte upptäckt ännu. Och med anledning av detta, kommer det förodligen att ta lång tid innan han börjar att dra sig tillbaka från rampljuset, om nu inte något speciellt skulle inträffa.

När det gäller alla kvinnor som det talas om att han har varit tillsammans med, är det långt ifrån så många som det påstås, och att han skulle vara promiskuös anser han vara som ett slag i ansiktet. Som sångare anser han att det ingår i hans jobb att synas, och då föredrar han att synas tillsammans med kvinnor. En del av kvinnorna är ofta tillsammans med honom bara för att själva synas.

Beträffande framgång, så vet dom som har en del framgångar bakom sig, att det ibland kan vara svårt att vara utan framgång. För hans del är framgång ingen uppoffring, vilket det är för många andra. Givetvis får man offra något ibland för att nå dit man vill.

Politiskt sett är han så mycket liberal man kan bli. Han har bl a träffat Felipe González och beundrar honom som stadsman, men politiskt intresserad har han däremot aldrig varit.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Sovjets landslagscenter och landslagskapten Igor Larinov ingår i den s k superfemman i det sovjetiska hockeylandslaget. För en tid sedan tog han som bekant ton mot den sovjetiska idrottsvärlden och dess förtryck. Han har framförallt gått hårt åt mot landslagstränaren Viktor Tichonov, och har även fått många i laget med sig mot tränaren och dennes dikatorsfasoner och personförföljelser.

Den stora frågan är nu hur mycket av det sovjetiska landslagets hockeyarmé och dess hockeyspel som har blivit skadat, och om dom över hvuud taget kommer att vara lika oslagbara nu när hockey-VM går av stapeln i Globen i Stockholm.

I ett öppet brev berättar Larionov om tvångstförflyttning, hot och tvångsmetoder som ”vardagsmat” i den sovjetiska idrottsvärlden på elitnivå.

Larionovs öppna brev till Viktor Vasiljevitj:

”Bäste Viktor Vasiljevitj

Ni, kamrat överste, har förvandlat spelarmötena till en fars. Ni har maktens alla trådar i er hand, vare sig det gäller spelarnas framtid, deras familjers välfärd eller andra förmåner. Ingen vågar säga emot Er.

Jag själv trivdes bra i Chimik, men jag blixtinkallades till armén, fick officersgrad och beordrades därmed till CSKA. En annan spelare, Alexander Mogilnyj, fick inte följa med på en ’köpturné’ till Japan därför att han inte ville bli officer i armén.

Ingen är oersättlig

10 månader om året är vi samlade, under 40 dagar har vi möjligtvis chansen att idka familjeliv – i övrigt bär det av till träningsbasen i Archangelskoje där vi prepareras för våra hockeyuppdrag. När vi längtar efter våra familjer och anhöriga är vår enda chans att lyfta telefonluren och umgås på det sättet…

De som inte uppfyller Era krav, överste, kan dra åt skogen. Ingen är oersättlig, så tycks ni resonera. Det finns ju alltid spelare som drömmer om att få komma till landslaget. Det är enklare att styra en grupp medelmåttiga spelare och forma dem till en fungerande enhet. Detta tillvägagångssätt kan nog förklara varför högklassiga spelare som Tretjak, Babinov, Gimajev, Zjluktov, Drozetskij och Zubkov alla slutade när de var i sina bästa år.

Ert sätt att offentligt skälla ut vuxna spelare inför lagkamraterna är inget annat än ren förolämpning. Detta leder till att spelarna i fortsättningen gör allt för att behaga sin tränare och slutar att agera kreativt. Han glömmer bort sin egenart som spelare och frånhänder sig ansvaret speciellt i matchavgörande moment. Bland ’höjdarna’ i Statliga sportkommitén bryr sig ingen om den mentala träningen av spelarna och Viktor Tichonov anses som bra så länge han uppvisar framgångsrika resultat med sina lag.

Personkult från svunna tider

Det pris som vi spelare får betala för varje medalj i OS, VM eller EM, segrar i Kanada Cup eller Sper Series, intresserar inte ledningen. Huvudsaken är att ’fysiken’ är i ordning. Om den inte är det, då finns det alltid hjälpmedel.

Minns hur ni beordrade mig att ta biostimulatorer innan VM i Helsingfors. Men jag och flera av mina lagkamrater vägrade att ta sprutor med placenta och glukos.

Ni, kamrat överste, har i CSKA och landslaget, skapat något som påminner om en personkult från svunna tider. Det är en tyst och smygande personkult, utan blodsutgjutelse, där den ’kollektivistiska’ andan tjänar som täckmantel för en total underkastelse av Tränarens idéer.

Svenska laget var dödfött!

Ni straffar kollektivt hela laget om en enda spelare kommer för sent. På det viset överlåter ni åt spelarna i kollektivet att ta hand om syndarna, de egna lagkompisarna.

Er förmåga att tänka strategiskt tycks vara begränsad. Minns bara VM i Wien, där ni sa på förhand att det svenska laget var dödfött!

Jag, som individ, kunde däremot se hur svenskarna fick umgås med sina fruar och flickvänner under turneringen, hur de betedde sig som vanliga människor. Men vi – vi skulle visa vårt inåtvända sovjetiska kollektiva systems överlägsenhet. Resultatet blev bara att svenskarna tog guldet från oss! Ni, kamrat överste, älskar att peka ut syndabockar. Efter förluster plockar ni fram videoinspelningar från matchen och låter spelarna se de avgörande momenten gång på gång.

Ansvarskänsla

Ni ägnar er också åt ren personförföljelse. Då jag i en tidningsintervju i Kanada uttryckte min personliga åsikter och var för ett spelarutbyte mellan våra länder, då straffades jag genom att inte få följa med på landslagets resor till väst under drygt ett års tid. Jag kallades också till arméns politiska byrå där jag på falska grunder anklagades för bland annat spekulationer med videobandspelare.

Har Ni, Viktor Vasiljevitj, aldrig kommit på tanken att besvara frågan vad som egentligen ligger bakom våra segrar? Ingen kommer att betvivla Era stora insatser för den sovjetiska sporten. Men handen på hjärtat – är det inte så att CSKA-spelarnas ansvarskänsla och patriotism har fällt avgörande även då det sett som mörkast ut? Vi segrar därför att vi inte vill förlora den prestige vi skaffat oss i ishockeyvärlden och som vi knutit våra livsöden till.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Ett väl fungerande biometriskt system finns redan, men frågan är nu bara när detta system kommer till Sverige.

Som vanligt är det i USA som utvecklingen startade på detta området.

Våra nya ID-handlingar består i framtiden av inget mindre än en dator som kan ge ett i stort sett felfritt svar på vem man är, och felmarginalerna är ytterst små.

Tekniken finns redan idag i stor utsträckning i bl a USA. Det nya systemet är ett s.k. biometriskt ID-system. I USA har man för närvarande fyra biometriska system igång, vilka avläser personidentiteten via:

• Fingeravtryck
• Handavtryck
• Ögat (avläsning av ögats blodådror)
• Röstanalys

Dessa system används idag av allt ifrån motionsinstitut ända upp till militär- och regeringsnivå i USA.

Fingeravtryck

Att avläsa någons fingeravtryck började man med redan på 1800-talet, men då med mycket möda och stort besvär. Man fick då sitta och jämföra det aktuella avtrycket med hundratals andra, som i sig tog enorm tid.

I dagens datasamhälle gör en dator en sådan kontroll på några minuter… ursäkta… några sekunder, och då rör det sig om betydligt många fler fingeravtryck som skall jämföras – i dagens brottssamhälle.

Vid användning av fingeravtrycket finns det möjlighet att använda ett finger som identifiering och ett annat för att kunna slå larm vid t ex ett rån, då man exempelvis blir tvingad att öppna ett säkerhetsutrymme, där man måste identifiera sig för att komma in.

Och när det gäller handavtrycket är principen densamma som för fingeravtrycket.

Talsystemet

Av de fyra olika kontrollsystemen, är talsystemet det känsligaste, men givetvis har alla system – oavsett vilket – sina svaga punkter.

För att få passera talsystemets säkerhetskontroll får man upprepa fyra ord som datorn slumpmässigt väljer ut, och chansen för att få samma ord allt för ofta är minimalt, eftersom det inte är meningen att man skall vänja sig vid ett speciellt ord.

Sedan kommer vi till problematiken med talsystemet, och det är om man t ex blir rostig i rören, vilket kan skapa problem både för datorn och för den som vill in, eftersom det inte är säkert att datorn kan göra en korrekt röstidentifiering.

Ögonavläsning

Här har vi ett system som är rätt fantastiskt. Genom att titta in igenom en glasögonhållare i t ex väggen, läser datorn av blodådrornas mönster i ögonen. Detta mönster – precis som finger- och handavtryck – är unikt från person till person, som förblir oförändrat genom hela livet.

Felfrekvensen

Beträffande felmarginalen på de olika systemen är statestiken för närvarande den, att:

Det bästa resultatet får man – som väntat – via ögonavläsningen, där risken för att någon som är behörig inte skulle bli insläppt är en på tusen, medans risken för att någon som inte har behörighet skulle komma igenom är en på miljonen.

Vid kontroll av fingeravtrycket är risken för att en som är behörig inte kommer in ca en på tiotusen, medans att någon som inte är behörig är ca en på miljonen.

Vid kontroll av handflatan är resultaten för närvarande sämre än för fingeravtrycket.

Den nya teknikem bara rusar iväg, och blir allt populärare, och inom en snar framtid lär vi väl även i Sverige få prova på det nya systemet. När det sedan – om det blir något av det – är komplett installerat, lär man inte behöva ha några ID-handlingar med sig över huvud taget.

Men en sak som man borde höja rösten mot, är den eventuella säkerheten som behövs för att backa upp ett system av denna kaliber. Och detta med anledning av att datasäkerheten idag på sätt och vis är bra, men långt ifrån så bra som den borde vara. Här bör man däremot se upp med sabotage, detta skulle kunna bli förödande för en hel del människor – och givetvis även för ett föratag.

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)

Carlo Rambaldi är idag fadern bakom många av de monster och andra figurer som många av oss sett på bio och video. Han har bl a gjort de märkliga figurerna i ”Dune”, rymdbesökarna i ”Närkontakt av tredje graden”, ET, King Kong, Alien, och många, många fler.

Alla dessa monster och figurer är ju i grunden maskiner, och att dölja detta kan vara väl så svårt. Det är ju inte meningen att publiken skall märka av att figuren inte är något annat än en maskin.

King Kong

Det var först efter det att Carlo fått in beställningen på King Kong — som i färdigt skick gick lös på 14 meter över markytan och med en vikt på tre ton — som beställningarna började droppa in.

Tidspressen har alltid och kommer alltid att vara den svåraste biten. Regissörerna kommer ofta — för eller senare — med justeringar mitt under pågående inspelning, och vill få gjort ändringar eller kompletteringar utan att för den delen försena filmen.

Den största tillfredsställelsen som Carlo får är först när filmen är klar och han får möjlighet att se hur publiken i biosalongen reagerar på figurerna och deras rörelser.

För att kunna färdigställa den gigantiska maskinen som skulle ligga till grund för King Kong så var det en hel del rörelser — och material som skulle ligga till grund för att allt skulle klaffa. En del av kraven var bl a att King Kong skulle kunna vifta på tårna, vrida midjan, röra armarna på sexton olika sätt, dra upp överläppen, böja på knäna, rynka på ögonbrynen och en del andra saker.

Bara det att man skulle få till pälsen, så gick det åt inte mindre än fyra och ett halvt ton hår från hästsvansar, som specialbestäldes från Argentina. Och trots allt detta, var det småsakergentemot vad som krävdes av ET när Carlo fick in beställningen på ET.

King Kong fungerade inte riktigt så perfekt som Carlos hade planerat från början. King Kongs arm, som skulle greppa tag i en av skådespelarna, klämde åt lite för hårt när handen slöt sig, vilket gjorde att skådespelaren i fråga fick gå sjukskriven i en vecka. Och bara för att kunna röra de tjugo leder som fanns i handen, var man tvungen att sätta en person på varje rörelse, alltså tjugo personer för att kunna röra den mekaniska handen.

85 olika rörelser

När det gällde att sammanställa figuren ET, som slutligen skulle klara av inte mindre än 85 olika rörelser, var Carlo tvungen att bygga fyra identiska modeller — med undantag för rörelserna.

Som skelett använde man aluminium som sedan kläddes med fiberglas och ett tunnt gummilager, där varje gummilager representerade en muskel, som i sin tur ansvarade för en rörelse.

De fyra ET-dockorna som Carlo var tvungen att tillverka för att klämma in alla rörelserna, var uppdelade på att kunna telefonera, peka, vifta och sparka, och räkningen blev förståss därefter — närmare tio miljoner svenska kronor, vilket man i USA räknar som billigt för en ”bra skådespelare”.

Bättre betalt för ”levande” statyer

Sitt intresse för mekaniska figurer — eller skall man säga levande statyer — började redan vid tio års ålder då han för första gången såg King Kong på vita duken.

Efter att han slutat grundskolan kom han in på Tekniska institutet där han bodde, och skaffade sig här de kunskaper som behövdes för att senare komma in i filmbranschen som s k monsterskapare. Det bästa med att skulptera ”levande” istället för ”döda” figurer/statyer är ju att de ger betydligt mycket mer över i plånboken…

(artikeln tidigare publicerad i Malmö-/Limhamns-tidningen 1982-1988)